Omedvetna människor har det enkelt.
Har sådan lust att skriva precis som det är, men ibland är det bättre att stänga av och samla kraft. En vit flagga som ger en tid att komma i kontakt med vad jag behöver. En sak är jag mer än säker på, vilket svar jag än kommer till, så kommer det bli ett avgörande med positiv utgång.
Angenämt läge alltså!
Angenämt läge alltså!
Tillbaka till utgångspunkten
Japp, då har jag kommit hem, helt utan gips. Ja inte en vurpa går att finna i loggboken, men det har ju också sina förklaringar. Vädret på fjället var inte direkt det bästa, så farten var minimal. Sikten var konstant grumlig, men det hade inget med vädret att göra. Trots dåligt väder så har fjällentrippen ändå varit kanon. Bra sällskap, god mat och en promille halt i kroppen på konstant 0,7 promille har varit bidragande till försiktighet.
Brudarna i liften smålog åt mina skämt. Exempelvis att jag ville ha halva priset på liftkortet, med argumentet: att jag tänkte ta liften upp och skidorna ner. Bondläpp stod det i deras tankebubbla, som de trodde var osynlig. Men jag var ju där för att ha kul, inte för att ha kul åt dom… Bastu, restaurang, häst och släde och en hel massa saker hann vi klämma in på dessa få dagar. Tur att vardagen nu kommer och sätter sina djupa klor i bröstryggen och vrider tillbaka dygnet.
Vänta vad skrev jag nu? Det gick av gammal vana. När man fått barn är alltid dygnet konstant. Hur kan det komma sig? Förr var det självklart att jag satt och såg på film, gick på puben eller vad som helst vid en sådan här resa. Men det är ju klart, då fanns det ingen Mösch, som såg till att väckarklockan plingar lagom till 07… oavsett vilken aktivitet kvällen innan erbjudit.
Och efter en tids kontemplation, så borde man haft en Mösch redan för tio år sedan, det hade nog besparat en hel del.
Jo det är sant på bilden till vänster. Det fanns naturligtvis lift för pulkåkarna, bara att ställa sig med pulkan så vipps var man uppe. Nästa bild är tagen från toppstugan, där omgivningen osökt fick mig att tänka på The Shining ni vet (redrum). Sen har vi bilden med Möschen och hästen. Tur vi inte hade plats för kraken hem i bilen. Lite bastu hanns som sagt med...
Men men nu vardag. Härligt. TYP
Brudarna i liften smålog åt mina skämt. Exempelvis att jag ville ha halva priset på liftkortet, med argumentet: att jag tänkte ta liften upp och skidorna ner. Bondläpp stod det i deras tankebubbla, som de trodde var osynlig. Men jag var ju där för att ha kul, inte för att ha kul åt dom… Bastu, restaurang, häst och släde och en hel massa saker hann vi klämma in på dessa få dagar. Tur att vardagen nu kommer och sätter sina djupa klor i bröstryggen och vrider tillbaka dygnet.
Vänta vad skrev jag nu? Det gick av gammal vana. När man fått barn är alltid dygnet konstant. Hur kan det komma sig? Förr var det självklart att jag satt och såg på film, gick på puben eller vad som helst vid en sådan här resa. Men det är ju klart, då fanns det ingen Mösch, som såg till att väckarklockan plingar lagom till 07… oavsett vilken aktivitet kvällen innan erbjudit.
Och efter en tids kontemplation, så borde man haft en Mösch redan för tio år sedan, det hade nog besparat en hel del.
Jo det är sant på bilden till vänster. Det fanns naturligtvis lift för pulkåkarna, bara att ställa sig med pulkan så vipps var man uppe. Nästa bild är tagen från toppstugan, där omgivningen osökt fick mig att tänka på The Shining ni vet (redrum). Sen har vi bilden med Möschen och hästen. Tur vi inte hade plats för kraken hem i bilen. Lite bastu hanns som sagt med...
Men men nu vardag. Härligt. TYP
Hello !
Ja jag vet, bloggandet är väl inte den del i mitt liv som jag lagt krutet på den sista tiden. Andra val har hållit mitt fokus på betryggande avstånd från denna sida, men min MacBook har inte varit en millimeter längre ifrån mig för det. Skapat tidning, fixat hemsidor, fotoredigering, videoredigering och säker några saker till, men som i skrivandets stund inte finns i frontloben, om jag utrycker mig försiktigt.
Denna dagen är precis lik som förra året vid samma tidpunkt. Packning inför fjällen. Och inte ska jag vara bitter, men men. Det är ju inte klokt vad saker jag har, ta mig fan över allt. Behöver jag tillägga att systematisk ordning, struktur och logistisk självklarhet är lika frånvarande som sommarvärmen. Jag har sprungit runt hela eftermiddagen och plockat, fastnat i något annat, sprungit vidare och så har det hållit på. Summa summarum, så inte har jag packat en enda pryl om jag bortser från vidvinkelobjektivet som jag i all hast kastade ner i kameraväskan.
Nu blir det slalom, häst och släde trevligt sällskap, god mat & DRYCK. Och kanske, men bara kanske ett inlägg från fjälls. Allt beror ju på om jag kommer ihåg att plocka med mig MacBooken?
Ja annars är det nog bara att åka hem igen.
Denna dagen är precis lik som förra året vid samma tidpunkt. Packning inför fjällen. Och inte ska jag vara bitter, men men. Det är ju inte klokt vad saker jag har, ta mig fan över allt. Behöver jag tillägga att systematisk ordning, struktur och logistisk självklarhet är lika frånvarande som sommarvärmen. Jag har sprungit runt hela eftermiddagen och plockat, fastnat i något annat, sprungit vidare och så har det hållit på. Summa summarum, så inte har jag packat en enda pryl om jag bortser från vidvinkelobjektivet som jag i all hast kastade ner i kameraväskan.
Nu blir det slalom, häst och släde trevligt sällskap, god mat & DRYCK. Och kanske, men bara kanske ett inlägg från fjälls. Allt beror ju på om jag kommer ihåg att plocka med mig MacBooken?
Ja annars är det nog bara att åka hem igen.
Sista dagen på ledigheten.
Nu väntar jobb, barnaskötsel, familjevård, matlagning och totalt lugn och ro, när jag väl är på jobbet ;-) Tog en liten promenad dagen till ära. Tittade på de djärva som vågade sig ut på isen igen, med sina långfärdsskridskor. Ser otroligt avkopplande ut. En fundering är: Det är förmodligen samma uppvaknande som med allt annat, när. Jag säger när, för med min tur handlar det aldrig om kanske. När vad då? Jo NÄR isen plötsligt brister under skenorna och de minusgradiga vattnet sköljer över min allt mer hårbefriade skalp.
Bild över en stad likt Langoljärerna Dödens dött, man kunde nästan höra björkarna skrika av kylan
Bild över en stad likt Langoljärerna Dödens dött, man kunde nästan höra björkarna skrika av kylan
Out of bounds?
Nä en helt normal företeelse vid matlagning hos oss.
Vardagen.
Nu är vardagen snart här och jag ”borde” vara likt söndagsångesten stressad över detta, men Nej. Jag är självklart glad och nöjd för att jag kunnat varit ledig så här länge, men allt har en ände och jag ser ärligt fram emot att komma tillbaka till min arbetsplats och den grå, trista och faktiskt strukturellt trygga vardagen.
Ledigheten har varit mycket turbulent, med allt från middagar, släktsammankomster och familjära brytningar och glädjestunder. Kastat julmat har jag också gjort, inga större mängder, men hade säker mättat en afrikansk by i alla fall.
Var ute en tidig förmiddag och träffade där några personer som trotsade den bitande kylan (-14,5’c) för att vara ute och åka långfärdsskriskor. Jag har fattat beslut om att tillåter min strängt ansträngda ekonomi ska jag införskaffa sådana attribut. Ser otroligt skönt ut.
Ledigheten har varit mycket turbulent, med allt från middagar, släktsammankomster och familjära brytningar och glädjestunder. Kastat julmat har jag också gjort, inga större mängder, men hade säker mättat en afrikansk by i alla fall.
Var ute en tidig förmiddag och träffade där några personer som trotsade den bitande kylan (-14,5’c) för att vara ute och åka långfärdsskriskor. Jag har fattat beslut om att tillåter min strängt ansträngda ekonomi ska jag införskaffa sådana attribut. Ser otroligt skönt ut.
